Att krocka med varandra – och landa mjukt

Anette (till höger) berättar om samarbetet tillsammans med Maria (till vänster) och Anna (fotograf)

I ett tidigare inlägg har vi berättat om hur det kommer sig att vi bestämde oss för att skriva boken Förändringsledning ihop. Som framgick av inlägget kände vi inte varandra innan vi satte igång, utan jag fick ett infall och uttalade idén spontant i samband med att jag träffade Anna och Maria för första gången.

Att skriva en bok med personer man knappt har träffat är en intressant upplevelse. Min första samskrivna lärobok, Projektledning, skrev jag tillsammans med en kollega och vän, professor Tina Karrbom-Gustavsson på KTH, som jag haft långa diskussioner med; som jag visste är både ambitiös och klok, och som jag litade på. Detsamma har gällt mina andra läroböcker (Intervjuer,Metod för teknologer;ochMetod för företagsekonomer). Hur är det då att skriva med personer man inte känner alls när man sätter igång?

Precis som i andra projekt där man samarbetar med personer som man inte känner uppstår det krockar, och precis som i andra situationer där ett team ska producera något får alla bjuda till och hjälpas åt att lösa de meningsskiljaktigheter som uppstår. Men – och jag vet att det här är en klyscha – oj vad lärorikt det är att möta dem som tänker annorlunda och att knåda ihop sina idéer till något gemensamt!

En av diskussionerna vi hade under processens gång gällde ordet ”mål”. För mig, som studerat projekt av olika slag i olika branscher, undervisat både studenter och aktiva projektledare i projektledning i många år, och skrivit en bok i projektledning är ett projekts ”mål” något som man enligt den traditionella projektledningsläran ska kunna definiera tydligt i början av ett projekt, för att sedan kunna utvärdera i slutet av projekttiden. De värden som projektet genererar när projektet är slut, effektmålen, är inte något som projektet kan ta ansvar för; det är styrgruppens och beställarens ansvar. Samtidigt vet jag utifrån min egen och andras forskning att drömmen om det SMART:a målet ofta bara är en dröm; många projekt är vad jag och Tina kallat ”målsökande”. Och effektmålen är egentligen de viktigaste; det är ju därför projektet finns till.

Utifrån den här typen av föreställningar jobbade jag på med texten. De andra skrev utifrån sina föreställningar och kunskap om förändringsledningsarbete i praktiken. När vi satte ihop våra textfragment, läste dem och skulle arbeta om dem till en helhet, insåg vi att vi använde ordet ”mål”, och andra begrepp, på lite olika sätt. Texten var inkonsekvent och rätt obegriplig, i alla fall för studenter på högskolan som har liten eller ingen erfarenhet av förändringsledning. Vi behövde sätta oss ner och på allvar diskutera vad olika begrepp egentligen betyder när det handlar om förändringsledning, och sedan skriva om texten i enlighet med detta.

Vi tog alltså med oss många outtalade föreställningar in i skrivandet, och dessa synliggjordes under processens gång. Eftersom förändringsledning är ett relativt ungt område, med rötter i olika kunskapsfält och i praktik såväl som i teori, handlade det inte bara om att hitta den bästa definitionen bland redan existerande definitioner; vi behövde gemensamt formulera definitioner och sedan använda begreppen konsekvent i enlighet med definitionerna. Vi tycker vi har lyckats rätt bra, och hoppas nu förstås att ni som kommer att läsa boken håller med.

Nyckeln till att vi fick en ihop en bok, och inte bara gav upp när vi hamnade i diskussioner och tyckte olika, var att vi var öppna för varandras synsätt. Vi lyssnade till varandra och respekterade varandras professionalitet och erfarenhet. Därför landade vi mjukt trots att vi gick in i projektet med skilda referensramar. Resultatet blev inte bara en bok och nya lärdomar, utan ny vänskap. Vi har också redan konstaterat att vi gärna jobbar vidare tillsammans. Mer information finns (och det kommer mer så småningom) under fliken ”konferens”…!

av Anette Hallin