För ca ett år sedan satt vi, Anette Hallin, Anna Olsson och jag fast beslutna om att skriva en bok om förändringsledning. Anette hade ju skrivit böcker förut men för Anna och mig var det här med att skriva en bok en helt ny upplevelse. Hur gör man? Hur ser processen ut? Hur lång tid tar det? Mina frågor kretsade instinktivt kring det som direkt hade med den påtagliga processen att göra. Vilka är aktiviteterna och hur sorterar vi dem på en tidslinje? Ska vi ha en, två eller tre färger? Ska omslaget vara hårt, mjukt eller kanske ett danskt band?
Men, naturligtvis var det betydligt mer intressant vad skrivarprocessen förde med sig och vad boken skulle tjäna till. Tankar kring förändringsledning som jag själv gått och malt i huvudet skulle förtydligas och uttryckas begripligt. ”Sanningar” skulle prövas, vridas och vändas – ibland otroligt frustrerande men nyttigt. Halvfärdiga tankar som slumrat in skulle få nytt liv, utvecklas och fördjupas tillsammans med andra duktiga inom området. Och boken - ja den kände vi att den behövde skrivas och spridas. Så nära ett år efter vårt första möte finns nu boken Förändringsledning från Studentlitteratur till de som vill förbättra sin kunskap och förmåga att på ett planerat och strukturerat sätt stödja människor i en organisation i förändring.
Det som slog mig med klar tydlighet när vi skrev boken Förändringsledning var hur stor skillnad det kan vara på fokus i daglig verksamhet jämfört med den fokusering man kan se i utvecklingsarbeten. Det är lätt att i ett utvecklingsinitiativ, precis som jag själv reagerade inför bokskrivandet, bli totalt aktivitetsorienterad och inte ägna tillräcklig tankekraft på kommande nyttor och effekter. Min erfarenhet är att nyttoperspektivet kan hanteras luddigt och ibland rentav lysa med sin frånvaro. Låt mig få förklara.
Idag vågar jag påstå att verksamheter generellt jagar efter effektivitet för att få ut maximala resultat som ska gynna kunderna och ägarna. Organisationer är slimmade, arbetsprocesser nagelfars och samarbeten för kortare leveranstider och bättre kvalitet uppmuntras. Ansvar decentraliseras för ökad involvering och motivation och det finns hyllmeter skrivet om ett modernt ledarskap och medarbetarskap. Nyckeltal definieras och finslipas för att styra verksamheten åt rätt håll. Den dagliga verksamheten behöver gå runt och tuffa mål uppfyllas. Det ska inte finnas flaskhalsar, onödigt arbete eller utrymme för aktiviteter som inte bidrar till någon nytta. För många är detta en självklarhet.
Samtidigt är det också en självklarhet att det vid sidan av detta dagliga arbete behövs en utveckling av verksamheten för att den ska vara fortsatt relevant. Men, när vi kliver in i riktigt stora utvecklingsarbeten så händer det att vi tar ett kliv ifrån det resultatorienterade synsättet. Hur kan det komma sig? Jag har arbetat i många stora utvecklingsinitiativ i olika verksamheter, både privata och offentliga, och ser det hända om och om igen. Helt plötsligt kan en mycket stor summa pengar läggas på något där nyttoperspektivet får stryka på foten. Under förändringsresan kan viktiga frågor utebli: Är vi på väg åt rätt håll? Ser vi effekterna komma? Kan vi påskynda effekterna vi önskar? Är de som behöver förändra sitt arbetssätt med på banan? Naturligtvis finns goda intentioner och de uttrycks ofta vid uppstart. Kanske har vi rentav kalkylerat och beskrivit hur stor nyttan är som vi tror kommer att realiseras i något slags ”business case”. Men när budgeten för utvecklingsarbetet är tagen ja då är det bara att köra på med alla aktiviteter som ska göras. Det ska ske på utsatt tid till en kvalitet och enligt budget. I boken Förändringsledning skriver vi om hur vi kan påskynda positiva effekter i utvecklingsinitiativ genom att involvera och förbereda individer som påverkas av förändringar. Det mänskliga perspektivet har en stor inverkan på utfallet och här ser vi att det finns en potential till förbättring.
I de fall då verksamheten väljer att frångå sitt nyttofokus i utvecklingsinitiativ så försvåras också arbetet med att hitta den motivation och det driv som behövs i en organisation för att nå hela vägen i ett utvecklingsarbete. Egentligen är det ganska märkligt att vi kan tappa fokus på att realisera nyttor. Det verkar som att den lösning vi ska ta fram plötsligt är intressantare än de effekter som vi vill åstadkomma. Vi kan hänga oss fast vid särskilda metoder, arbetssätt och lösningar utan att fråga oss om de verkligen ger oss de nyttor vi tänkte oss. Styrgrupper och beställare frågar om när lösningen är klar, om vi har utvecklingsresurserna etc men frågor om till exempel hur många som använder lösningarna, vilka effekter som uppfyllts och hur vi kan nå dem snabbare är inte lika vanliga.
Hur kan vi i större utvecklingsarbeten bli så aktivitetsfokuserade på bekostnad av att fokusera på resultat och värden som är viktiga för verksamheten? Känner ni igen er i dessa funderingar?